Sommaren med Algot på Långö

Sommaren i år var fin. Vi bor ute på ön hela tiden. Den hade för många år sedan varit ett jordbruks- och fiskehemman. Jag har ofta funderat över hur i all sin da'r en familj kunde försörja sig på det lilla jordbruket och den klena återväxten i skogen. Ett år som detta med den långa torra våren kan knappt ha givit vinterfoder åt två kor. Det är sån't jag funderar på när jag går med min lie och slår backarna för att hålla naturen öppen kring husen. Det har inte varit mycket att slå i år. Det enda som växer bra är slån och svarthallon med taggar och revor. För mig är det ett nöje att gå med lien. Jag känner mig lagom nyttig och präktig och kulturell på nå't sätt. Och jag kan ta paus precis när det passar mig och ta en kopp kaffe eller gå ner till sjön och ta ett dopp när insekterna blir för svåra. Det kunde inte Algot göra. Han hette så den siste riktige brukaren av ön. Han fick slita hårt med fiske och lantbruk. Till slut blev han tvungen att sälja ön. Länsman hade hittat apparaten och Algot blev stämd inför tinget och blev dömd att böta. Kontanter fanns inga utan han fick sälja och gå från hus och hem. Algot fick trettontusensexhundra kronor för hela ön, 65 tunnland med hus och allt. Det var kamrern på ett smålandsbruk som köpte den till sommarställe på 1940-talet. Nu är det vi som bor på ön varje sommar. Vi har både vatten, el och telefon. Det hade inte Algot. Vi tar motorbåten till fastlandet. Det tar 10 minuter. Algot han rodde han, ända till Västervik för att sälja sin fisk, ägg och annat. För oss är det livskvalitet att få vara på ön. Barnen har vuxit upp där under långa härliga sommarlov. När jag flyttar ut till ön tar jag av mig klockan. Det känns skönt att inte behöva bry sig om tiden. Vi målar, lägger om tak, kittar fönster, reparerar bryggor och står i för jämnan. Det är jobbigt men roligt med allt underhåll. Vad tyckte Algot? Han hann nog aldrig tänka efter. Livskvalitet var inte uppfunnen på den tiden. Åtminstone inte ordet. Hans livskvalitet var kanske att få bränna sitt brännvin. Men se det gick inte. Det var förbjudet. Så han fick sitt straff, att gå från hus och hem. Rätt skall va' rätt!! Eller.... När vi köpte ön av kamrerns hade vi bara hört talas om Algot men aldrig träffat honom. Vi hade hört att han och hustrun bodde i en undantagsstuga på fastlandet. Vi åkte iväg i motorbåten och bilen och sökte upp Algot. Vi presenterade oss och berättade att vi nu bodde på ön. Han var butter och avvisande. Vi överlämnade det medhavda kaffet och cognacflaskan. Han tinade upp något men var det så att vi ville ha reda på var ålen och strömmingen gick till fick vi allt ta reda på det själva. Bitterheten över samhällets moraliska rättvisa fanns kvar i djupet av hans själ. Nu är Algot borta sedan flera år tillbaka. Men han är inte borta ur våra minnen. Vi tänker ofta på honom när vi är på ön och vårdar vår livskvalitet. Vi har det allt bra fint med härliga sommarminnen att ta fram under den mörka årstiden. Algot han bodde på ön då också med hustru och barn när isen varken bar eller brast. Hans livsverk blev vårt sommarparadis. Man har mycket att vara tacksam för. Birgitta Elving