1685 kom det första kaffet till Sverige - för medicinskt bruk. Men redan på 1200-talet rostades kaffe och fick sin första storhetstid på 1400-talet i arabvärlden. I London fanns det år 1715 omkring 2000 kaffehus. Kaffet fick spridning bland Sveriges societet under 1700-talet medan allmogen började dricka kokkaffe under 1800-talet vid högtidliga tillfällen. På sätt och vis kan man säga att kaffet ersatte, eller drygade ut, snapsen när husbehovsbränningen förbjöds år 1855.

Kaffe var ett bekymmer för statens finanser eftersom importen urholkade Sveriges ekonomi. Flera gånger belades importen med restriktioner, förbud och höga tullar. Det är en märklig kontrast till att importen under 1900-talets mitt betraktades som ett stöd till U-länder och därför var tullfri. På så vis fick Sverige Europas lägsta kaffepris.

Under krigen sökte man ersätta eller dryga ut kaffe med olika medel. År 1940 infördes ransonering och av en rapport 1945 framgår det att inte mindre än 155 olika ersättningsmedel används. I Västerviks Tidning 1945 kunde vi läsa:
Icke mindre än 155 ersättningsmedel för kaffe har förts i handeln sedan kaffet ransonerades för drygt fem år sedan... Sammansättningen i ersättningsmedlen för kaffe är ganska växlande. De flesta av dessa surrogat innehåller som grundbeståndsdelar säd och ärtor (tillsammans omkring 40 procent) samt därutöver till exempel sockersnitzel, betor, potatis, fodervicker, ekollon, kastanj, fikon, cikoria.
Teersättningarna utgöres i allmänhen av olika blad. I många fall användes enbart äppelblad, i andra fall förekommer blad av nypon, delar av äppelblad, smultronblad, blad från jordgubbar, svarta vinbär, hallon, björnbär, lingon, lavendel, pepparmynt och björkblad. Lindblommor före kommer också liksom nypon, äpple, päron, citronskal, linfröhus, sellerirötter med mera.
Som tobaksersättningar användes i stort sett samma saker som för te- och kaffeersättningar.

Sverige och Finland är de två länder som konsumerar mest kaffe. 12 kg i genomsnitt per person och år.