| Nordöstra delen av det vidsträckta landskapet Småland utgörs av ett ansenligt område, som av ålder kallats Tjust. Denna landsända, inklämd emellan Östergötland och Östersjön, utgör nästan en provins för sig med högst egendomlig natur och liknar, uppfylld som den är av höga berg, djupa dalar och en mängd insjöar samt långt in i landet inskjutande havsvikar varken Småland eller Östergötland och berömmes för att i flera avseenden vara södra Sveriges naturskönaste trakt. Namnet Tjust har landskapet fått därav, att mellan bergen en mängd längre eller kortare tjusor och trånga dalgångar öppna sig och gör på främlingen ett högst anslående intryck.
Med de många och höga bergen, tjusorna och sjöarna är många märkliga sägner förenade. Det är helt naturligt, ty en så egendomlig natur framkallar något "trolskt" och skapar underliga föreställningar bland befolkningen. Berättelserna har sin grund i den grå forntiden och har berättats från led till led.
I mellersta delen av Tjust, mellan de båda djupa vikarna Gamlebyviken och Syrsan ligger Lofta socken, en mycket gammal bygd med många fornminnen från hedenhös. Inom denna socken, vid havet och ett stycke från kyrkan, finns ett högt berg med branta väggar samt från landsidan en djup och delvis bred skreva som leder in i bergets innandöme. Där finns en öppning som ett valv eller sal. I grotta för många, många hundra år sedan eller då läran om White Krist (Jesus) först började predikas i bygden, bodde en grym jätte som hette Puke med sin dotter. Berget kallades därför Pukberget och så heter det än i dag.
Puke var egentligen inte elak mot sina grannar utan levde med sin dotter Ylva för sig själv i sitt berg. Men så kom en dag, seglande på ett gammalt fallfärdigt drakskepp, en missionär och landade i viken och började predika om White Krist för Loftaborna. Folket lyssnade begärligt till den milde missionären och hans nya lära. Eftersom han inte, som nutidens apostlar, tiggde ihop pengar i sparbössor till ullstrumpor åt negerbarn och parasoller åt samojeddamerna, utan i stället ville att de skulle uppföra en liten nätt stenkyrka, gick det så lyckosamt att de flesta Loftaborna snart blev kristna och antagit dopet i viken Gudingens salta bölja. Ej långt därifrån byggde de av gråsten och kalk en snygg liten kyrka, men si det företaget behagade föga jätten i Pukberget. Missionärens döpelseceremonier frågade Puke icke mycket efter och lika litet intresserade honom kyrkbygget, för White Krist tog han ingen notis om. Men när gudstjänsten hölls första söndagen i det nya templet och de nygjutna klangfyllda klockorna ljöd över trakten så att det blev ett starkt eko mot Pukbergets väggar, då började han må riktigt illa. När han sedan fick höra meningen med hela tillställningen och varje söndag hörde klockringningen och såg hur unga och gamla döptes i en särskild liten gölpa, kallad Kofre källa blev han mäkta förgrymmad. Han hade blivit överlistad av den der svartrocken och svor att ta en förfärlig hämnd.
Först funderade han på att helt enkelt lämna Lofta och den lugna bergkammaren åt sitt öde och söka upp en annan mer lugn bostad åt sig, för Kofre källa och Lofta skälla blev honom rent av ett plågoris. Men nog, menade han, borde de där tillställningarna "märkas" först.
En söndag hade missionären styrt till och med ett slags missionsfest, eller vad det skulle kallas. Genom en utsänd budkavel hade bjudits en mängd okristnat folk från angränsande trakter att komma till Lofta för att få dopet. Med anledning av den festen började klockringning vid kyrkan tidigt på morgonen och fortsatte hela förmiddagen, till stor förargelse för gubben i Pukberget. Pinglandet i kyrktornet tycktes aldrig ta slut och han beslöt att sätta en av sina hämndeplaner i verket.
"Ylva!," ropade jätten, där han låg och drog sig i sin svala bergkammare: "kom hit".
"Här är jag, far" svarade den kolossala "fröken Puke", som just höll på med att laga till en nyss fångad råbock till frukost åt sin pappa.
"Gå genast upp på berget, lägg en duktig sten i slungan och ge den otäcka skällan där borta en knäpp, så det blir tyst nå'n gång."
Ylva var inte sen att uträtta sin fars befallning. Hon letade reda på ett lämpligt stenblock, som rasat från berget, och bar upp det på högsta toppen. Sedan tog hon av sig sitt köksförkläde och en slunga gjorde av bandet som slogs om blocket. När detta var gjort provade hon först redskapet genom att svänga stenen omkring sig ett par slag. När allt verkade fungera gjorde hon ett kast så att stenblocket susande for genom luften i riktning mot kyrkan. Men Ylva hade i häftigheten gett stenen för stark fart, så att den gick en smula över tornet och föll ner på andra sidan. Där ligger den än i dag, stor som en medelmåttig torpstuga.
Litet senare skulle Ylva ta sig en promenad uppåt norra delen av Loftadalen. När hon hunnit till trakten av där Hässelstad nu är beläget fick hon på en kulle se tre barn som bundit ett rep i en ekgren och låtsade att det var en plog. Två av småttingarna drog i repet medan den tredje höll i ekgrenen för att styra. Förundrad stannade hon och betraktade barnens arbete. Men så fick hon en idé. Hon tog helt enkelt de tre barnen och plogen i sitt förkläde och vände om hem igen. Hon tänkte ge dem till sin pappa för att han skulle få något att roa sig med och åtminstone för en stund glömma den fördömda skällan, som han kallade kyrkklockan.
När Ylva kom hem och plockade upp leksakerna för gubben, som för tillfället låg och filosoferade över den nya tiden och småfolkets många påfund, blev han bekymrad och sa:
"Dom där vill jag inte ha att roa mig med, nej inte ens till kvällsmat om du än stekte dem aldrig så väl. Kasta du ut dem igen, ty de passa inte för oss. Ser du, min dotter, sa' han, och den stora breda pannan lade sig i djupa veck, vår tid är snart förbi och sedan blir det de här pysslingarna som ska råda över världen och oss."
Ylva blev ledsen, för hon hade inte lyckats skaffa sig en man och jättekvinnorna lika som nutidens fruntimmer vill inte förbli ogifta.
När Ylvas stenkastning mot kyrktornet misslyckats och ringningen därifrån tilltog, blev Puke alldeles utledsen och beslöt att ju förr dess hellre rymma fältet och leta reda på en lugnare plats. Han hade börjat undra om inte småfolket och särskilt deras präst faktiskt kunde konsten att trolla. Nya attacker mot kyrkan trodde han inte skulle hjälpa. Därför var det bättre fly än illa fäkta. På den kalkön Gotland hade han hört att Hoburgsgubben och andra storheter bodde i trygga fina bergboningar. Därför beslöt han, efter att ha rådgjort med Ylva, att lämna Tjust och Lofta.
Så vandrade en dag jätten Puke och hans giftaslystna dotter ned till skogen vid sjöstranden. Puke bröt de längsta och vackraste tallarna och Ylva bar dem till stranden. När omkring 100 träd hade framforslats och släpats ut i vattnet gjorde jätten och hans dotter långa vidjor av enris och band samman stockarna till en väldig flotte. När det så blåste upp frisk västlig vind, tog Puke och hans dotter vad de ägde och en ordentlig matsäck och så kastade de loss. Men flera gånger när flotten gled ut på Gudingeviken trugade Puke med sin stora näve åt Lofta kyrktorn och mumlade i sitt stora skägg.
"Jag skall nog ha dig i minne du Loftanernas vita märr var säker på det."
Efter en lång och besvärlig resa landsteg herrskapet Puke på Gotlands västra kust och började leta efter en bostad i bergen. Men matsäcken hade tagit slut, så att både jätten och Ylva blev på mycket dåligt humör innan de, genom att fälla den förste gotlandshäst som de fick syn på, kunde få sig ett skrovmål. De hittade en lämplig bostad i en grotta vid stranden och det fanns gott om allt de behövde på. Därför mådde de som pärla i guld, dock utan att glömma Lofta och den nya kyrkan.
En dag då jätten krupit ur sin grotta och satt och gassade sig i den heta eftermiddagssolen fick han se en skuta komma seglande nedanför berget, Han tyckte sig känna igen både skutan som skepparen och ropade med sin tordönsstämma:
"Skeppare, ohoj!"
Skepparen blev i förstone så förskräckt, att han tappade, en tjärpyts, som han höll i handen i sjön. Det var nästan så att han själv ramlade i och fick bekanta sig med abborrarna. Men återigen ljöd den hemska rösten:
"Skeppare! kasta genast ankar här vid berget för jag vill prata med dig."
Skepparen lade till, och när skutan efter en stund låg där med slackade segel ropade han med darrande röst:
"Stränge herre, vad önskar ni?"
"Är du inte från Lofta, västvart ut i landet Tjust?" frågade jätten.
"Jo, det är jag, stränge herre."
"Kom då strax i land för jag vill skicka bud med dig hem."
Skepparen lydde och gick i land och nalkades helt förskräckt jätten.
"Jag har en mycket viktig sak att anförtro dig, skeppare, men kom ihåg att om du inte uträttar ärendet ordentligt, så får du med jätten Puke att göra, och han låter inte skämta med sig"... yttrade sig denne: "men om du till punkt och pricka lyder mitt påbud så skall du också bli belönad så som jag kan belöna."
Skepparen lovade göra sitt bästa och jätten fortsatte.
"Ser du den där lilla asken? Den vill jag som ett minne från den tid jag bodde i Pukberget förära åt kyrkan eller det de kallar det där vita berget de har. Det skall vara som ett offer förstår du, och därför skall du vid ett tillfälle när mycket folk ringts tillsammans och kyrkan är full gå fram och lägga asken på altaret och hälsa från jätten Puke. Vill du åta dig detta?"
"Ja," svarade den förskräckte skepparen, "jag skall göra så gott jag kan."
"Nå, då vill jag belöna dig så du skall bli nöjd. När du uträttat ärendet," återtog jätten, "så skall du gå att söka under vänstra framfoten på Loftanernas vita märr".
"Vad är det för något?" avbröt skepparen.
"Kyrkan, begriper du väl, ditt nöt", röt jätten, som nu höll på att bli arg. Han fortsatte dock snart igen:
"Om du söker noga, så skall du snart hitta en nyckel. Den skall du en torsdagsnatt ta med dig till Pukberget och gå in i Pukes forna grotta. Du behöver inte vara rädd. Längst bort till vänster hittar du om du letar noga, en järndörr, som du skall öppna med nyckeln. När du så kommit genom järndörren och in i en gång, möter du två stora hundar som jag satt för att vakta de ägodelar som jag lämnat kvar i berget; men du behöver icke vara rädd för hundarna, fast de se mycket ilskna och blodtörstiga ut. De känner med sitt fina väderkorn att du kommer från mig."
"Du går således in och kommer snart in i mitt dyrbara skattvalv, där du får se många dyrbarheter. På ett bord står sällsamma silverkärl, kannor och bägare, och av dem får du ta den största och vackraste silverkannan som du och dina efterkommande får behålla som ett minne från besöket i jätten Pukes skattkammare. Men tar du något mera än den utlovade kannan, så är det genast ute med dig. Då kommer mina blodhundar att göra kalops av dig."
Skepparen lovade att punktligt uträtta allt som jätten sagt. Han tog emot asken, tog avsked och begav sig ombord på sin skuta. Snabbt lättade han ankar och styrde åt väster. Jätten satt kvar på berget, så länge han kunde skönja fartyget och traskade sedan in i sin grotta. Han mumlade något obegripligt i sitt skägg.
När skepparen med sin skuta kom upp åt Gudingen, berättade han för besättningen om det sällsamma uppdrag han fått av jätten. Men han berättade inte om hur han skulle komma in i Pukbergets skattkammare. Sjömännen hörde uppmärksamt på. Men styrmannen trodde att det var något sattyg med i spelet rörande asken för jätten ville nog inte kyrkan något gott. För sin del föreslog han, att asken kastades på någon av de många holmarna i viken. Andra tyckte att asken borde kastas i sjön, men efter överläggning beslöts att asken skulle kastas upp på en skogbeväxt holme som låg vid segelleden, och så blev det. Men när asken träffade marken tog hela holmen eld.
Det var med knapp nöd besättningen kunde få fartyget så långt ifrån elden att de klarade sig. Ej bara skogen utan också gräset och all jorden brann upp, så att än i dag holmen är kal och öde och saknar det allra minsta grässtrå.
Jätten Pukes attack mot kyrkan misslyckades sålunda fullständigt och Loftaborna har sedan inte hört något från honom. Han har nog förmultnat i sin grotta på Gotland. Hans avbild, den fula Ylva, gick säkert samma väg utan att finna den hon sökte, en man.
Varken skatten i Pukberget eller nyckeln har man kunnat hitta trots att många sökt omsorgsfullt i trakten.
Fornsaga tryckt på Ekblads tryckeri 1889 omarbetad 1995 av LC
|
