I LOFTA
|
* * * Mästaren hade överlämnat gjutningsarbetet till gesällen som nu skulle avlägga sitt mästarprov i gjutkonsten. Men han var mycket bedrövad och rädd för att ej lyckas och klagade högljutt. Då framkom ett övernaturligt fint och vänt väsen ur skogen och ställde sig att lyssna på gesällens klagan. Hon var vänlig mot honom och slutet på visan blev, att den fagra mön drog av sig sin guldring och kastade den i gjutformen, där den glimmade en stund innan den smalt i malmmassan. Samtidigt som hon kastade den sade hon "Så sant som jag är mö skall denna klocka höras till Danmarks ö" Gjutningen lyckades över förväntan. Vid provringningen utsände klockan så underbart starkt och vackert ljud att det ej blott hördes oerhört långt utan också förundrade alla. Gesällen hade gjort en mästares arbete. Men hans mästare hörde också klangen och greps av avundsjuka över det lyckade arbetet. Han red därför ned till Lofta och stack ihjäl gjutaren av harm och ilska över att han överflyglat honom själv. Sedan flydde han. Men klockan fortfor att ljuda starkt och våldsamt när man ringde i den. Det var stört omöjligt att ligga hemma och sova när klockan kallade till gudstjänst; alla måste upp till kyrkan. Då hittade någon på att borra ett litet hål i nedre kanten av klockan och sedan var det slut med det starka ljudet. Många äldre loftabor som levde mot slutet av 1800-talet mindes detta lilla hål innan klockan omgöts. Många nu levande ha hört sina föräldrar berätta därom. |
| Här följer andra versionen
En sannfärdig berättelse om den stora kyrkklockan i Lofta. För många hundra år sedan fick Lofta socken, som utgör den äldst bebyggda delen av Tjust, sin första kyrka färdig och hade försett den med ett par av den tidens vanliga kyrkklockor. Då tyckte sockenborna att de var för små och att det ljud de gav ifrån sig var för svagt. Man var rädd för att alla troll och jättar som bodde i bergen längs havsstranden icke skulle kunna hållas borta från kyrkan, utan fortsätta att bedriva ofog så som de gjort innan läran om Hvite Krist börjat predikas. Därför skulle nu frågan om anskaffandet av en mycket större klocka än de båda förutvarande tillsammans, dryftas vid första kyrkostämma. Sedan kyrkorådet avgivit sitt utlåtande med åtföljande proposition och yttrande skedde votering. Då beslöts att en så stor och klangfull klocka skulle anskaffas, att ljudet av den skulle höras över hela den vidsträckta socknen och långt över dess gränser. Därigenom hoppades man att troll och bergrå skulle kunna hållas i schack. Klockgjutare var på den tiden ansedda som stora konstnärer och skrået rekryterades nästan alltid genom utlänningar. Att få fatt i någon som ville åta sig att utföra den storslagna beställningen från Lofta var emellertid ingen lätt sak. Omsider åtog sig dock en klockgjutare i Stockholm att genom ett från Rom, eller vad det var, anskaffat biträde utföra det stora arbetet. Konstnären kom, åtföljd av medhjälpare från huvudstaden, och de tog itu med arbetet med hjälp av sockendagsverken. Det skulle ske nära kyrkan i en befintlig grusgrop och där förberedde man gjutningen. Omsider hade man kommit så långt, att metallen i den tillfälliga smältugnen upphettats till flytande form så att gjutningen kunde ske. Men just som den glödande massan skulle hällas i formen, kom ett övernaturligt väsen, varifrån visste ingen, i form av en vacker prinsessa, och med orden: "Så sant som jag är mö, skall denna klocka höras till Danmarks ö" och hon kastade en glänsande guldring i gjutformen. Klockgjutaren och hans biträden blev, som man lätt kan förstå, förbluffade. Men straxt hade andeuppenbarelsen försvunnit lika hastigt som hon kommit. Naturligtvis blev man mycket fundersam över vad händelsen kunde betyda. Var det ett troll eller bergrå som för ombytes skull uppträtt i vit klädnad för att gäcka klockgjutarna, då kunde man ha allt annat än gott att vänta av ringkastningen. Men eftersom hon sagt att hon ville hjälpa Loftaborna med klockgjutningen, så trodde både prästen och klockaren, som å tjänstens vägnar var med, att det var en ängel som blivit ditsänd. Om antagandet var riktigt borde händelsen få stor vikt vid nästa debatt om "englarnes lön" vid nästa prästmöte i Lund Klockan blev färdiggjuten och efter mycket arbete placerad i tornet. Vid provringningen frambragte hon ett ljud, vars styrka och klang slog alla med häpnad. Aldrig förr hade någon hört maken. Ringningen hördes inte bara i sju kyrksocknar, såsom mästaren lovat, utan ända till Köpenhamn när vinden var fördelaktig såsom fen sagt. Ryktet om den märkliga klockan i Lofta kyrktorn spred sig vida omkring, trots att man på den tiden varken hade post, telefon eller internet till sitt förfogande. Snart visste mästaren i Stockholm vilket under i fråga om klockgjutning hans gesäll åstadkommit där nere i Tjust. Alla talade om det märkliga arbetet och gesällen, som tycktes gynnad av högre makter eftersom änglar kom ned från himmelen och hjälpte honom, höjdes till skyarna. Mästaren talade ingen om och några nya beställningar fick han inte, för alla ville nu ha sina klockor gjutna av den makalöse gesällen. Att mästaren blev på misshumör genom att ständigt höra sin gesäll berömmas, kan man förstå, i synnerhet som mästaren tidigare varit ansedd som den förnämste klockgjutaren i Sverige, Norge och Danmark. Han tänkte att den där konkurrenten måste röjas ur vägen. Beslut och handling var ett hos honom och snart satt han till häst. Ut bar det genom Skanstull allt vad tygen höll och hästen förmådde springa. Han hade bråttom till Lofta varifrån gesällen ännu icke kommit tillbaka. På huvudet hade han en fjäderbeprydd hjälm, ett kyller skyddade bröstet och på armen satt en sköld med ett vackert målat märke. Han var beväpnad med lans och dolk och därför trodde befolkningen att det var en riddare som var ute och reste i konungens ärende. Därför fick han utvilade hästar och hjälp vart han kom. Så gick färden genom Uppland, Södermanland och Vikbolandet till Tjust, och efter några dagars resa nådde klockgjutaren en av de stora skogar som fanns på den tiden. Då förstod man sig inte på att bygga stora sågverk och exportera pitprops. Landskapet var berömt för sin fägring. Nåväl, när han uttröttad av den långa färden låter hästen för en stund gå i makligt takt, får han ett stycke framför sig se en ryttare som kommer mot honom. Snart känner han igen sin dödsfiende, den ensamme gesällen, och hans hämndlusta känner inga gränser. Lansen fälls, sporrarna sattes i hästens sidor och innan den intet ont anande gesällen hann tänka på försvar låg han vid sidan av vägen, genomstungen av mästarens hiskliga mordvapen, den långa, spetsiga lansen. Efter denna bragd vågade sig mästaren inte tillbaka till huvudstaden. Visserligen var det på den tiden inte så kinkigt med ett människoliv, men många socknar ville skaffa sig lika bra kyrkklockor som man lyckats få i Lofta. Mordet väckte därför avsky. Ingen lyckades varken förr eller senare gjuta en lika bra klocka. Lofta kyrka fick därför vara ensam om äran. Vart den mordiske mästaren tog vägen vet man inte, men antagligen flydde han till Danmark eller Norge och tog anställning som gesäll hos någon mindre känd klockgjutare. Syftet med den stora klockan i Lofta kyrka uppnåddes emellertid, för bergtroll, jättar och rå var nära att pinas ihjäl av den fasliga klockringningen och flydde från trakten. När allt var lugnt på orten, började sockenborna själva att tycka att klockljudet var väl starkt. Till och med de som bodde i socknens utkanter och på öarna kunde aldrig ta sig en snarkare på söndagsförmiddagen utan att väckas av sammanringningen. Därför beslöts på en stämma att man på något sätt skulle dämpa ljudet, så att de som inte skulle i kyrkan kunde få litet ro på söndagarna. Därför borrades ett litet hål i klockan och fylldes med bly som dämpade ljudet. För många år sedan hände det vid en ringning att den märkliga klockan sprack. Därmed var dess tid ute. Hon måste tas ned och ersättas med en ny och såldes omsider som skrot. Att historien om ringkastningen vid klockans gjutning är sann, bestyrktes av många Loftabor. Deras förfäder har berättat om den och sett den i klockan ingjutna ringen. Skrifter för folket. hiºtorier o. berättelºer m.m. Weºtervik C. O. Ekblad & Comp. 1903 Bearbetat av LC 1998 |
| Enligt den tredje berättelsen var gjutmästaren försenad. Gesällen började då gjutningen på egen hand och lyckades mycket väl. När Mästaren kom blev han så förgrymmad att han jagade gesällen som blev upphunnen och ihjälslagen i Riskasten. |
|
|
|