Vråka har varit och är fortfarande en utpräglad jordbruksbygd. Men bilden av Vråka som en liten bondby har förändrats.

I början av 1930-talet fanns femton familjejordbrukare med små eller medelstora gårdar. De hade genomgått stora förändringar med arbetsmetoder och teknik. Men det var bara början på en effektivisering som helt skulle förändra jordbruksbygden.

Med de skiftesreformer som kom i slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet fick bönderna sina jordar samlade och de blev betydligt lättare att bruka. Då förändrades också själva brukningsmetoderna. De hade i början av 1800-talet varit i stort sett desamma sedan medeltiden. Redskapen hade mestadels varit gjorda av trä med järnförstärkningar eftersom järnet var dyrt och brukningen var tung och ineffektiv i förhållande till avkastningen.

Efter 1850 kom mekaniseringen i gång med massproduktion av billiga järnredskap som järnplogar och harvar. Utvecklingen fortsatte och i slutet av 1800-talet ersattes lien av slåttermaskinen. Självbindaren ersatte mycket av den kvinnliga arbetsinsatsen, räfserskor och binderskor på gärdena och slagan bytte mot tröskverk. Forskning fick fram bättre sädessorter, effektivare odlingsmetoder och täckdikning förbättrade betingelerrna.

Vid laga skiftet var mycket av Vråkas marker omöjliga att använda på grund av att det var så vattensjukt. Muntlig berättartraditon säger att det så sent som på senare hälften av 1800-talet var möjligt att ta sig hela vägen till Östra Eds kapell på skridskor över marker som nu är uppodlade. De sista utdikningarna gjordes år 1929.

Mekaniseringen var en ekonomisk fråga. De allra minsta gårdarna hade inte råd att köpa de nya redskap som kom. Byns första traktor, en CASE, köptes på 1930-talet av Seth Karlsson, som var ägare till byns största gård med 40 hektar åkermark. Inte förrän efter andra världskriget blev traktorn ett vanligt redskap för Vråkas övriga bönder. Några mycket små gårdar skaffade aldrig någon traktor.

De båda världskrigen stannade upp utvecklingen eftersom det då inte tillverkades några nya maskiner och det inte fanns bränsle.

På 1890-talet skedde tröskningen med oxar och tröskvandring, men trettio år senare hade bönderna gått samman om två tröskverkslag i Vråka. Gården Bäcken hade dock eget tröskverk. De var andelsbolag där bönderna kunde köpa in sig. Även de som inte var delägare i bolaget fick använda tröskverken.

Skördetiden var en hektisk tid. Förr mognade rågen och vetet tidigare och alla ville så fort som möjligt få logen tom för att kunna lägga in havren. Ofta fick inte råg och vete ligga inne på logen mer än två veckor innan man malde det. Tidigare hade det funnits tre skvaltkvarnar i Vråka, men nu malde man i kvarnen i Skillered. Havren skulle vara klar till Edsmarken som ägde rum den 24 september varje år. Det medförde att det i bland blev små tvister om turordningen för att använda tröskverken. I slutet av 40-talet började man tröska ute och tio år senare kom de första skördetröskorna till byn.

MEJERIET

De gamle minns, att vråkabönderna före år 1900 hade en handseparator i brygghuset vid Oppgården. Grädden fördes till Vindö gårdsmejeri där man gjorde smör.

Någon gång vid sekelskiftet fick Vråka eget mejeri. För bönderna var det bara att ställa ut mjölkannorna på mjölkpallarna vid vägen så kom mjölkskjutsen och hämtade dem. Mejeriet innebar att befolkningen fick ärenden till byn. Mjölkkuskarna passade på att uträtta egna och andras ärenden medan de var i Vråka. På så sätt kom byn att blomstra och hade två diverseaffärer.

Mitten av 1900-talet präglas av stordrift. Det var inte lönsamt med ett litet mejeri ute på landsbygden för enbart småbönder. När mejeriet lades ner den sista april 1947 och mjölken i stället skulle fraktas till Loftahammar fick det stora konsekvenser för framtiden.

Vråka har numera (1996) endast sex brukare som har hand om de jordar som tidigare ägdes och brukades av femton olika bönder. Det mesta är bättre nu, men nog var det trevligare förr när jordbruket kunde ge liv och gemenskap åt en hel by.

Affärer:
Folke T. H. Johansson, Borg
Sigfrid Johnsson, Fridsborg

Slakteri:
Helge Arvidsson, Skogshill

Byggmästare:
C. J. Johansson, Karlsborg

Byggnadssnickare:
Bröderna Albert och Georg Karlsson, Karlsberg

Målarmästare:
John Hansson, Grönhult

Smidesmästare:
Georg Karlsson, Östergården

Skomakare:
Carl Palm, Sandsveden
Ferdinand Palm, Björneborg (även urmakare och cykelreparatör)

Skräddare:
Daniel Gustafsson, Skogshyddan
Carl Andersson, Berlingsborg

Sömmerskor:
Amanda Gustafsson, Skogshyddan
Hilda Carlsson, Ryttargården

Strykerska:
Emmy Adamsson, Sandsveden

Sadelmakare:
August Jansson, Grönhul
David Johansson, Soltäppan

Taxi:
Knut Palm, Lyckeborg
Sven Carlsson, Rössel

Lastbilsåkeri:
Folke Holmgren, Skogshill

Telestationsföreståndare:
Karl Lundgren, Ordenshuset och Berlingsborg

I Skogshill hade Helge Arvidsson slakteri med platsförsäljning.

I Skogshyddan och Berlingsborg fanns två skräddare och i Östergården bodde en smed.

I byn fanns sadelmakare, sömmerskor, strykerska, målarmästare, skomakare mm.

Yrkesutövarna försåg bygdens befolkning med dagligvaror och service och sällan var någon tvungen att ge sig av någon längre sträcka för att få tag på det som behövdes. Gårdfarihandlarna var ett komplement med manufaktur, tyger mm.

Posten var så stor att Vråka för en tid hade egen postadress innan kontoret drogs in och flyttades till Edsbruk.

En stor händelse var när man från Vråka kunde telefonera från byns lokala telefonstation i Berlingsborg som upprättades i mitten av 1930-talet. Under 40-talet drog de flesta invånare i Vråka in telefon i sina hus och i mitten av 50-talet atomatiserades telefonväxeln.

Vid årsskiftet 1926/27 hade Vråka 250 invånare. Nu 1996 har Vråka 81 invånare.